Jag vill inte dö, men jag kan inte leva - Gunnar Ekelöf (Om Ann Heberlein och psykisk sjukdom)

Om det finns någon författare/journalist/debattör i sverige som jag skulle hålla om ryggen no matter what, så är det nog Ann Heberlein. Jag tycker nämligen att hon är helt fantastisk, och samtidigt alldeles vanligt ovanlig, som ju alla människor faktiskt är.

Jag älskar Ann delvis för att hon skriver och resonerar förbannat bra om skitsvåra etiska dilemman som rör ondska, ansvar och andra moraliska frågor. Hon är doktor i teologie etik och verkar alltid påläst och klok i artiklar och debatter.

Men mest älskar jag henne för "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", en fruktansvärd men fruktansvärt bra bok - eller snarare en dagbok - där Ann berättar om hur det är att leva med den psykiska sjukdom bipolär typ två, en form av bipolär sjukdom där hypomana och depressiva faser avlöser varandra. Och som hon berättar. Det som tilltalar mig med Ann Heberleins berättande är hur rättframt och osentimentalt det faktiskt är, lika rakt på sak som i sin titel är hon även i resten av boken. Hon romantiserar eller glorifierar inte självmord och ångest, men hon poängterar ändå att även goda saker kan komma ur dessa tillstånd. Hon poängterar att en människa med en psykisk sjukdom inte ÄR sin sjukdom, och påpekar vikten av att aldrig reducera människor till ett sjukdomstillstånd. Det är viktigt att komma ihåg det.

Jag tänker inte skriva en recension av Ann Heberleins bok, jag tror att den betyder för mycket för mig privat för att jag ska kunna ge en någorlunda objektiv bild av den, men jag tycker verkligen att ni ska läsa. Om någon är intresserad finns även Ann Heberleins sommarprat i p1 från 2009 fortfarande kvar att lyssna på. Där talar hon bland annat om sin bok och om självmördande kvinnor genom tiderna. Men framförallt talar hon om att aldrig sluta vänta på att det ska bli bättre, att aldrig sluta tro att det kan bli bra, livet.

Med sin titel "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" sätter Ann ord på den ambivalens som personer med återkommande självmordstankar ofta drabbas av, den här känslan av att befinna sig någonstans i gränslandet mellan livet och döden. Att ibland kanske bli osäker på i vilket av landen man hör hemma i.

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" kan läsas som ett dokument över psykiatrin, och en studie i filofiska inställningar och teorier kring självmord och galenskap. Lyckas man hålla känslomässig distans till Ann Heberlein själv så tror jag att det går bra att enbart se hennes text som ett viktigt samtidsdokument. Men det är svårt. För hon känns, Ann Heberlein, hennes ord nästlar och skjuter sig in i en, hennes beskrivningar av ångesten och känslor av meningslöshet är så ärliga och exakta att det gör ont.

Pykisk sjukdom är tabu. Ångest som - vilket Ann beskriver i boken - inte tillhör den kulturchica, passande ångesten ses som väldigt ful. Men vi behöver läsa om den. Alla behöver vi läsa om den. Både vi som liksom Ann också lider av återkommande depressioner, ständigt ångest eller tvångsmässiga självmordstankar, men också ni andra. För att försöka förstå. Inte fullt ut, för jag tror på Ann Heberlein när hon hävdar att hon tror att människor aldrig kan förstå varandra fullt ut. Men kanske för att vi ska kunna förstå varandra lite bättre.

/Linnéa.