NICE AND SMART

alltså, kan ni också ibland slås av insikten att bara, fan jag är så jävla smart ändå! under hela högstadiet var jag sjukt duktig och fick MVG i nästan alla ämnen, och fick säkert MVG på 95% av alla prov jag gjorde, ändå kände jag mig aldrig SMART. duktig, javisst, men smart? näe.

men på senare år har jag börjat inse att jo, jag är faktiskt smart. framförallt är jag allmänbildad och rätt klok. jag har liksom koll på mycket, kan skriva akademiskt och är rätt duktig på att debattera och diskutera. ibland känner jag att den sidan inte kommer fram så mycket här på bloggy, men det behöver den inte nödvändigtvis göra (dock hoppas jag att ni som läser tycker att jag och moa verkar ha hyfsat många hästar i hagen)

nu skriver jag om kvinnlig sexualitet i västvärlden kontra i mellanöstern och det är så sjukt intressant. önskar att jag hade någon här som jag kunde diskutera detta med! har dock min fina pappy som alltid säger så bra och kloka saker, han är världens bästa.

SÅ, vad är min poäng med detta inlägg? JO :

- det är inte fel att tycka att man själv är smart och duktig
- att tycka att man är bättre än andra på vissa saker är inget fult, iallafall inte om man också har självinsikt nog att inse och erkänna att man är sämre än andra på vissa saker.
- tjejer kan!!! *näven i luften*

//blondinbella@fuckjante.com

nej. men faktiskt. jag är jätteseriös.

(men det jag är gladast för är att jag är en sådan person som många människor känner att dem kan prata med. jag vill vara en god lyssnare och en bra vän, det är viktigare än snygga, svåra formuleringar och höga betyg. alltid. glöm inte det. men det betyder inte att man inte kan kombinera båda sakerna)